Villa till salu i Sant Vicenç dels Horts, Barcelona

Det felaktiga huset kommer att föra dig bort från din passion, det rätta följer med dig på dina äventyr. Välkomna till huset Daneu.

Första gången jag såg huset tänkte jag att den här familjen måste ha en historia. Det var inte på grund av terrassen. Inte ens på grund av utsikten, även om landskapet därifrån bredde ut sig så långt blicken nådde. Det var på grund av en passion. Den fanns där nere. Men det visste jag ännu inte.

Vi hade kommit in från gatan, direkt till huvudvåningen, och fram till dess verkade allt följa tingens rimliga ordning. Ett hus byggt 1999, ungefär hundra kvadratmeter på den våningen, den öppna utsikten gav ljus, fyra sovrum, ett badrum och ett stort kök. Verkligen stort. Ett sådant som fortfarande minns en tid då kök inte utformades enbart för att laga mat, utan för att stanna kvar i.

Längst bort låg terrassen. Jag gick fram. Det finns utsikter som man betraktar och andra som under några sekunder får en att sluta prata. Sant Vicenç del Horts vid dina fötter.

Bakom mig väntade ägaren. Han har arbetat inom motorbranschen i flera år och pratar om bilar på ett märkligt sätt. Han nämnde inte hastigheten särskilt mycket. Han pratade om balans, precision och om att lyssna på en maskin tills man vet vad den behöver.

Sedan pekade han på trappan.

— Det bästa återstår — sa han leende.

Och vi gick ner.

Då förstod jag huset. Där nere fanns inget garage. Eller åtminstone inte bara ett garage. Där fanns mer än hundra kvadratmeter utrymme och ett helt liv fördelat mellan dem. Trialmotorcyklar. Banmotorcyklar. Verktyg. Minnen. Fotografier. Föremål som för vem som helst förmodligen skulle vara dekoration, men som för dem hade en historia bakom sig.

Det var deras territorium. Platsen man går ner till när man behöver några timmar för sig själv.

Där fanns också ett tvättrum, ett förråd och en stor lekyta. Men det verkligt extraordinära var känslan av rymd. Man kunde föreställa sig fyra bilar där. Eller motorcyklar. Eller ett gym. En verkstad. Ett spelrum. Eller alla dessa saker på samma gång.

Vi fortsatte att gå. Längst bort strömmade ljus in. Och huset som jag trodde att jag hade förstått två gånger förändrades återigen.

Vi kom ut i trädgården. Först kom pergolan. Därefter träkiosken. Längre bort loungedelen. Och slutligen grillen. Egentligen grillarna. Det finns två.

Jag log. När jag hade lärt känna familjen lite började det kännas helt logiskt att det fanns två grillar i det huset.

Jag föreställde mig då en julikväll. Motorcyklarna var redan undanställda där nere. Någon höll på att förbereda l