Villa till salu i La Redondela, Isla Cristina, Huelva

I en lugn gata i La Redondela, bara några minuter från stränderna i Isla Cristina och en timme från den portugisiska Algarvekusten, reser sig ett hus som inte liknar något annat längs Huelvaskusten. Det är inte ett bostadshus i serie som man har lagt till detaljer på: det är ett genomtänkt verk, ritat och utfört för hand under år av dess ägare, som ville samla de lager som har passerat denna mark under ett och samma tak —feniciska, tartessiska, romerska och andalusiska— och bygga ett hem att bo i.

Den kalifala gården

Husets hjärta är en gård i dubbel höjd, buren av tolv putsade pelare som gjorts för hand i gult och krönt av tolv hästskobågar i synligt tegel, vitt och rött alternerande, i stil med Mezquita de Córdoba. I mitten finns en fontän. Ovanför den finns en cirkulär öppning i bjälklaget som låter naturligt ljus nå hela bostaden även när alla dörrar och fönster är stängda. Från taket hänger, fastsatt i en kedja, en smideslampa som ägaren hade tänkt ut som en symbol för föreningen av band mellan kulturer. Och i taket över gården, i snidat arbete, en pilgrimssnäcka: Camino de Santiago.

Bågarna köptes inte. Formarna gjordes här: budgeten i järn uppgick till tusen euro, så det köptes spånskiva och flexibel plast för ett hundratjugo, ett snöre bands fast i en penna och kurvorna drogs för hand. Fyra formar totalt. Teglen skar ägaren till, ett i taget. Glasyrarbetet och rengöringen av de tolv bågarna och pelarna gjordes för hand, med bitar av skum från en madrass.

Marmorerna

Cirka 260 m² vit marmor från Grekland täcker golven i husets tre plan. Den levererades i arton palletter som en lastbil lastade av på trottoaren mittemot. Under juli och augusti, platta för platta, med pensel och vatten, växte det mörka ådringsmönstret fram på varje skiva för att avgöra vilka som skulle vara hela och vilka som skulle skäras längs eller tvärs efter ådringens riktning. Därefter lyftes skivorna upp i grupper om tre till bottenplan, första plan och vindsvåning. Ägaren gjorde personligen skärningarna med en vattenmaskin.

Trapporna kombinerar steg i röd marmor och vita sättsteg, utförda som murverk av en hantverksmarmorlare, liksom de välvda öppningarna i golvet, gjorda för hand. Sockeln på fasaden är portugisisk skarpslipad marmor, vald som ett minne av de mödrande far- och morföräldrarna. Badrummen är i grön, röd och gul marmor, kombinerade med vitt i den övre delen.

Smedjan

Räcken till trappan och till ljusgården slogs fram för hand tillsammans med mästaren Luís: man markerade cirkeln på kartong och, med hammare mot städ, gav man form åt varje del tills man fick fram kurvan. Sedan svetsades de fast i bjälklaget, pelare för pelare.

För vem är det här huset

För den som förstår att det finns saker som man inte längre bygger. Kostnaden för att skapa den här bostaden i dag —marmor i den mängden, kastanjebrunt, tegel bearbetat för hand, hantverkssmide— skulle vara långt högre än för något konventionellt byggprojekt, helt enkelt för att det finns väldigt få hantverkare kvar som kan utföra det. Varje båge, varje marmorådring och varje räcke bär inom sig timmar av arbete, uthållighet och omtanke från den som byggde det. Det finns inget annat likadant, och det går inte att göra om.